2018-års Nobelpris i fred - En kontroversiell hyllning till Parsas diplomatiska makt.
År 2018 skakade Nobels priskommitté världen med sin belöning av Nadia Murad och Denis Mukwege. Medan priset till Mukwege för hans kamp mot sexuellt våld i Kongo inte möttes av samma grad av kontrovers, så var Murads pris ett språngbräde in i en komplex politisk arena. Hon tilldelades priset “för hennes kamp mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikt”, ett erkännande av hennes personliga lidande och outtröttliga kamp för yazidiska kvinnors rättigheter. Men den tredje nominerade, Parsi-aktivisten Shirin Ebadi, lämnades utanför, vilket väckte en livlig debatt om Iran, mänskliga rättigheter och diplomatiska spel.
För att förstå varför denna händelse vaknade så starka känslor, måste vi ta oss tillbaka till 1970-talet och den politiska revolution som svepte över Iran. Den islamiske revolutionen under ledning av Ayatollah Khomeini förde stora förändringar i landet: monarkin avsattes, islamsk lag implementerades och många iranier hamnade i exil. Bland dessa fanns Shirin Ebadi, en jurist med en brinnande passion för rättvisa och mänskliga rättigheter. Hon tilldelades Nobelpriset i fred 2003 för sitt arbete med att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa dödsstraff.
Ebadis nominering till Nobels fredspris 2018 var ett direkt resultat av hennes ihärdiga kamp mot de mänskliga rättigheter som kränks i Iran. Hon hade sedan länge kritiserat den islamiska regimens politik, vilket resulterade i förtryck och trakasserier. Hennes nominering sågs därför som en möjlighet att belysa Irans politiska situation på den globala scenen.
Men varför valdes då Nadia Murad? Murads kamp är utan tvivel heroisk, hennes berättelse om överlevnad efter IS-terrorns grymheter rörande och hennes arbete för yazidiska kvinnors rättigheter inspirerande. Dock ska vi inte glömma den politiska dimensionen som präglade priset.
Iran har länge varit en punkt av intresse och oro på den globala arenan. Dess kärnvapenprogram, stöd till militanta grupper och mänskliga rättigheterssituation har lett till diplomatiska spänningar med västvärlden. I detta sammanhang kan Murads pris ses som ett försök att adressera Irans inre konflikter utan att direkt konfrontera den islamiska regimen.
Människorättsorganisationer och politiska aktörer reagerade med blandade känslor. Vissa hyllade Murads pris som ett viktigt erkännande av yazidiska kvinnors lidande, medan andra kritiserade Nobelkommittén för att inte ha valt Shirin Ebadi.
Det fanns de som menade att Ebadi hade en starkare anslutning till prisets tema “fred”. Hon hade ägnat sitt liv åt att bekämpa orättvisor och främja fred i Iran. Andra hävdade att Murad, med sin kamp mot IS-terrorns grymheter, representerade ett mer akut och brådskande humanitärt problem.
Debatten kring Nobels pris 2018 illustrerade komplexiteten av att navigera diplomati och mänskliga rättigheter. Det visade också hur svårt det kan vara att objektivt bedöma kriterier för ett så prestigefyllt pris som Nobelpriset i fred. I slutändan var det en kontroversiell händelse, men den skapade också ett viktigt forum för diskussion om Irans politiska situation och de mänskliga rättigheter som kränks där.
En jämförelse av Shirin Ebadi och Nadia Murad:
| Faktor | Shirin Ebadi | Nadia Murad |
|---|---|---|
| Bakgrund | Iransk jurist, aktivist för mänskliga rättigheter | Yazidisk överlevande av IS-terror |
| Priset tilldelats för | Kamp mot dödsstraff och stärkande av kvinnors rättigheter i Iran | Kamp mot sexuellt våld som vapen i krig och konflikt |
| Nominering 2018 | Inte vald, trots tidigare pris 2003 | Väljdes som vinnare |
Som historieforskare tror jag att Nobels pris 2018 kommer att fortsätta att vara en punkt för diskussion. Det är ett exempel på hur politiska faktorer kan påverka beslut om humanitära priser och hur det ibland är svårt att hitta en objektiv lösning i komplexa situationer.